Så här på Påskafton är det förmodligen inte många som tänker på döden. Fast egentligen är detta dödens dag, dagen då vi påminner oss om Jesu vandring ner i dödens rike. Vad skulle han dit och göra? Kunde han inte hoppa över det där mörka och bara älskat oss in i himmelriket?
Han kunde inte det. Inte heller hade den Gud Jesus berättar om varit särskilt trovärdig om han inte smakat på den bittraste och svåraste av alla skilsmässor, Gudsövergivenhetens mörker. För mig är Jesus vandring ner i dödens rike en av orsakerna till att jag tror. Han vet hur det är när mörkret faller. Han vet hur det är att dö. Han vet hur det är att se sina nära och kära gråta förtvivlans tårar vid avskedet. Han känner smärtan.
Bibeln lite kryptisk. Den säger inte riktigt allt. Till rövaren lovar Jesus ett paradis med mästaren samma dag som de dör. Paradis eller dödsrike; vad är det som gäller egentligen?
Samtidigt berättar andra texter att döden inte kunde behålla Jesus för att han inte hörde hemma där. Döden fick liksom ont i magen och kastade upp, kräktes helt enkelt upp det som inte kunde nära. Och då uppstår han.
Döden verkar för den troende å ena sidan vara en vila, en slags sömn, å andra sidan ett medvetet tillstånd i väntan på den stora uppståndelsen vid återkomesten, ett slags paradis, en himmel där varken sorg och synd råder.
Så vårt förhållande till döden är delvis paradoxalt. De flesta av oss är ju lite rädda ändå och samtidigt förstår vi när väl döden kommer kan den ändå inte kan ta våra liv. Följer vi Jesus kommer stenen rullas undan också för oss. Jesu vandring genom dödens rike är vår hopp för att också vi ska uppstå och komma ut på andra sidan för att leva i evighet!
Glad Påsk kära vänner!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se