Jag vara bara 21 år då jag hörde Ulf Ekman predika första gången.¬† Vi var ett helt gäng unga förkunnare från Pingströrelsen som gick till Södermalmskyrkan i Stockholm för att lyssna. Vi satte oss på läktaren för att se bättre, men förmodligen också för att vi kände oss lite som främlingar i sammanhanget. Vi blev dock avväpnade direkt. ‚ÄùAlla ni som älskar Jesus. Var med oss i lovsången!‚Äù. Inbjuden. Inkluderad. Jag reste mig upp, lyfte mina händer och deltog. Sången lyfte mer eller mindre taket. Varm, innerlig och starkt som mäktiga vatten! Med fokus på Jesus!
Så blev det dags för predikan. Fram stegar en ung kraftfull och intensiv predikant. ¬†”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” proklamerade Ulf Ekman. Med utgångpunkt från Jesu ord till Maria i berättelsen om Lasarus som uppväcktes från de döda i Johannes 11 uppmanas vi inte bara att tro på Jesus utan också att bryta oss loss från traditionernas kyrkliga band. Jag minns att jag blev ordentligt utmanad, men också provocerad. Utmanad att tro på Jesus och hans ord utan att tvivla. Jesus håller. Så långt var jag med. Men så kom Ekman in på tillämpningen. Tron på Jesus bekräftas alltid av välsignelserna inte bara i evigheten utan också i tiden. Jag skulle bli rik om jag trodde. Framgångsteologi. Kan det vara så enkelt blev min fråga då?
Men det var en annan sak som provocerade mig mer . Jag uppmanades bryta mig loss från mitt frikyrkliga legalistiska, sammanhang. Jag var bunden och bunden var också alla präster och pastorer. Vi var alla bundna i våra lokala kyrkor och trossamfund. Mest bundna var lutheraner och katoliker.¬† Jag minns att jag tittade på Tomas Henning, min lite mer erfarna kollega med frågande blick.
Det var med blandade känslor vi gick därifrån. Omskakade, men inte övertygade. Rätt, men ändå ett slags missljud. Lovsången och bönen, var underbar, men förkunnelsen? Hur skulle vi tolka den?
För min personliga del fick framgångsteologin aldrig riktigt fäste. Det går några år. Trosrörelsen bildas och nya församlingar planteras. Många frikyrkor splittras. Det bryter och bänder. Jobbigt och tragiskt på många sätt, men kanske ändå till viss del nödvändigt. Så avlider min egen mor hastigt. 53 år gammal på toppen av sin ‚Äùkarriär‚Äù, rektor på en gymnasieskola med 700 elever. Helt utan förvarning får hon en hjärnblödning en vacker vårdag. Två dagar senare är hon död. Jag minns mina böner vid hennes dödsbädd. En på tiotusen överlever, sa läkaren. ‚ÄùGud, låt det bli min mamma!‚Äù
Jag fick aldrig ihop trosrörelsens framgångsteologi med min egen övertygelse. Jag tror på under och välsignelser, men ibland väntar Gud med välsignelserna tills jag nått den andra sidan av evigheten. Döden kan komma emellan och det råder inte jag över.
Däremot har jag alltid tyckt om den friska förkunnelsen om trons kraft. Den fanns hos min mormor, en av Pingströrelsens pionjärer. Hon sa alltid. ‚ÄùLåt oss be Ulf och så håller vi ut i tro.‚Äù Mormor är död nu, men lever fortfarande, fast med den skillnaden att hon ser det jag tror.
Trosrörelsen och Livets ord nyanseras under 1990-talet. Man startar skolor och blir en missionsrörelse som jag känner stor respekt för. Få rörelser har arbetat så hårt, samlat in så mycket pengar och varit så dedikerade i missionens uppdrag. Dessutom har man formulerat en teologi som i mångt och mycket står Pingströrelsen nära.
Jag har också fått många vänner i trosrörelsen, särskilt under tiden i Sundsvall. När jag själv var sjuk under en period, vem var det då som kom hem till mig med ‚Äùbröd och vin‚Äù? Det var kollegan Tormod från Bibelcenter, en Livets Ord-anknyten församling, som besökte mig.
Så kommer då beskedet från paret Birgitta och Ulf Ekman. De lämnar Livets Ord, församlingen och missionsrörelsen de startade, konverterar och blir katoliker. För mig kom beslutet inte som en överraskning. Jag tycker mig ha läst det mellan raderna.
På ett sätt förstår jag Ekmans. Församlingen Livets ord har stått ensam. Inte anknuten varken till Pingströrelsen eller den Svenska lutherska kyrkan. Det sistnämnda hade kanske varit mest naturligt då Ulf Ekman var präst i Svenska kyrkan från början. Ensamheten är tärande.
Nu väljer Ekmans Katolska kyrkan, vilket ändå måste anses vara förvånande. Katolska kyrkans lära om påven, Maria, skärseld, försoning, nattvard och kyrkan som sådan, men också om människan kolliderar inte bara med min egen, med Pingströrelsens och alla de kyrkor som sprungit fram ur reformationen.
Jag respekterar paret Ekmans beslut, men jag delar inte deras slutsats. Jag tror fortfarande att bibeln och endast bibeln är Guds ord, att nåden och endast nåden direkt från Jesus täcker mina synder, att Jesus och endast Jesus är frälsaren, att människan inte föds med ondska som skiljer henne från Gud, barnen tillhör Guds rike ‚Äì hos barnen har Gud ett försprång. Behöver jag skriva mer?
Pingströrelsens teologiska grund kan säkert behöva vitaliseras och fördjupas, men den står ändå solid och fast. Jag följer inte Ulf Ekman. Jag följer heller inte någon biskop eller påve, jag följer Jesus!
Ulf Sundkvist
Pastor i Pingstförsamlingen i Karlskrona
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Amen! & Tack! för en intressant och betryggande bloggpost. Sälta och ödmjukhet. Välbehövligt i dessa tider då vindkast från både trosrörelsen och Rom viner runt öronen.
Intressant artikel. Förstår och kan ställa upp på det mesta. Men visst föds alla människor med synd som skiljer oss från Gud. Ondskan finns i oss alla och måste tyglas med Guds ord och fostran. Hur skulle barnen bli utan styrning och korrigering från sina föräldrar. Vår synd och ondska skiljer oss i högsta grad från Gud, men Gud vare tack att han berett oss en utväg genom Jesu blod.
Tack och amen broder, Vi delar de erfarenheter du skriver
Bibeln och bibelns Jesus är det enda.
Ganske bra skrevet, men dette du skriver blir feil opplever jeg: ”På ett sätt förstår jag Ekmans. Församlingen Livets ord har stått ensam. Inte anknuten varken till Pingströrelsen eller den Svenska lutherska kyrkan. Det sistnämnda hade kanske varit mest naturligt då Ulf Ekman var präst i Svenska kyrkan från början. Ensamheten är tärande.” Jeg mener du har feil i din opplevelse av dette. Livets ord har et bredt samarbeid med veldig mange menigheter og samfunn utenfor Livets ord. Er det noe de ikke har vart de siste desenniet , så er det ”ensam”. Det er bare å se på mangfoldet av gjestetalere samt besökere ved deres konferenser. Selv tilhörer jeg misjonsforbundet i Norge, er pastor i en frimenighet som heter Himmelriket i Tana, og er ansatt som Soknediakon-vikar i den norske kirke. Mange er knyttet til ulike menigheter og samfunn, og det å ta del av det som skjer med mine bröre og sästre i Livets Ord, og ikke minst å få del av det budskap som forkynnes på Livets ord, kanskje spesielt av Ulf Ekman,oppleves som minst like viktig som alt annet. Livets ord har br√∏dre og s√∏stre i alle sammenhenger, og det er heller den f√∏lelsen man har der på Livets Ord, at man er del av noe stort, enn at man står alene i en ”t√¶rende ensomhet”..Det er også det inntrykket jeg får når jeg bes√∏ker de.
Ganske bra skrevet, men dette du skriver blir feil opplever jeg: ”På ett sätt förstår jag Ekmans. Församlingen Livets ord har stått ensam. Inte anknuten varken till Pingströrelsen eller den Svenska lutherska kyrkan. Det sistnämnda hade kanske varit mest naturligt då Ulf Ekman var präst i Svenska kyrkan från början. Ensamheten är tärande.” Jeg mener du har feil i din opplevelse av dette. Livets ord har et bredt samarbeid med veldig mange menigheter og samfunn utenfor Livets ord. Er det noe de ikke har vært de siste desenniet , så er det ”ensam”. Det er bare å se på mangfoldet av gjestetalere samt besøkere ved deres konferenser. Selv tilhører jeg misjonsforbundet i Norge, er pastor i en frimenighet som heter Himmelriket i Tana, og er ansatt som Soknediakon-vikar i den norske kirke. Mange er knyttet til ulike menigheter og samfunn, og det å ta del av det som skjer med mine brødre og søstre i Livets Ord, og ikke minst å få del av det budskap som forkynnes på Livets ord, kanskje spesielt av Ulf Ekman,oppleves som minst like viktig som alt annet. Livets ord har brødre og søstre i alle sammenhenger, og det er heller den følelsen man har der på Livets Ord, at man er del av noe stort, enn at man står alene i en ”tærende ensomhet”..Det er også det inntrykket jeg får når jeg besøker de.
En liten korrigering bara, Ulf. Arvsynden har inget med medfödd ondska att göra utan handlar helt enkelt om att vi inte föds in i den relation med Gud vi alla är skapade för. Detta ”utanförskap” ärvde vi av våra föräldrar och det ärver våra barn av oss. Alla måste kämpa för att komma in i denna naturliga relation med Herren igen. Det är därför även spädbarn är drabbade av arvsynden utan att de själva har gjort något ont.
Detta rättas genast till genom dopet där barnet inlemmas i Kristi kropp.
Hälsningar Peter från klostret 🙂
Kära Peter. Jesus frälser, inte dopet. Det är en handling du gör i tro för att begrava det gamla och uppstå med Kristus. Syndanatur? Ja. Du behöver inte lära ett barn ljuga t.ex. Utanförskap? Ja när du förstår att välja väg. Kämpa? Nej det är bara nåd. Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Apg 2:38
Hoppas du har det bra. Vänligen Thomas.
Hej Thomas! Jesus frälser ja, genom dopet. Därför att det sker i hans namn och på hans direkta uppmaning.
Matt 28:19 ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett dem.” Mark 16:16 ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.”
Tron, dopet och att hålla Herrens bud är ett krav för räddningen. Att hålla Herrens bud kan vara en kamp för många. I synnerhet eftersom den där elake killen och hans gäng gör allt de kan för att förmå oss att skippa Herrens bud. Försöker vi men misslyckas så får vi förlåtelse, av ren nåd. Men bryr vi oss inte om att ens försöka hålla buden så är vi ju bara hycklare och inte ett dugg bättre än fariseerna.
Vi är skapade för en direkt gemenskap med Gud utan att behöva bli frälsta för att få den. På grund av syndafallet måste var och en av oss upptäcka Gud och av nåd bli inlemmade i Hans gemenskap. Så var det inte tänkt. Gud hade tänkt att var och en skulle födas in en direkt och absolut gemenskap med Honom. Det är det jag menar med att vi ärver utanförskapet och att vi ger det till våra barn. De har inte begått någon synd för att stå utanför Guds gemenskap. Ändå föds de in i det utanförskapet och behöver hans nåd för att komma in. Det är arvsynden.
Jodå jag har det bra. Det är dock oerhört mycket svårare än jag kunde föreställa mig att överlämna sig totalt till Herren. Världens fresteler gör sig påminda hela tiden. Nästan mer nu än då jag levde ute i världen. Be för mig, jag behöver era böner. Ni ska veta att jag ber för er.
Peter
Javisst frälser Jesus genom dopet, som en följd av vår tro och omvändelse. Tittar du i den grekiska texten så står det i Matt 28:19 döp dem TILL Faderns, Sonens & Dha:s namn, vilket föregås av vår tro och vilja att efterfölja, se: Mark 16:16. Vi kommer inte att lösa dopfrågan här tror jag, då inte våra tidigare generationer lyckats på snart 2000 år 🙂 men samtalar gärna vidare över några koppar kaffe när du är tillbaka.
När jag kommenterade dig ang. att kämpa så menar jag att vi behöver inte kämpa för vår upprättelse med Gud, som jag förstod dig. Frälsningen är av nåd.
Sedan ska vi givetvis försöka leva efter hans vilja men vi kommer aldrig att klara det själva och där kommer nåden in igen. Hade vi klarat det själva så hade vi ju inte behövt Jesus. Adams frestelse och synd var ju att vilja bli som Gud.
Som jag förstår Ulf så menar han att vi är skilda från Gud och relationen behöver upprättas men barnen föds inte onda, och de tillhör Gud. När vi blir större och förstår vårt behov av frälsning så vänder vi oss till Jesus och döps till Honom. Det är den tro jag med står för.
Allt gott önskar jag dig och vi ber för dig /T
”…vi är skilda från Gud och relationen behöver upprättas men barnen föds inte onda,”
Just det ville jag förtydliga att den katolska kyrkan inte heler tror att barnen föds med nån inneboende ondska. Jag uppfattade hans avslut som en nick åt den katolska läran om arvsynden. Men jag kan ju förstås ha missuppfattat honom totalt. Det är pinsamt nog inte ovanligt att jag gör.
PC
Tack för responsen. Ämnet berör tydligen av flera olika skäl. Jag får säkert anledning att återkomma.