Begravning igår och begravning idag. ‚ÄùDet måste väl vara tungt‚Äù är kommentaren jag ofta får när jag berättar. Visst är min uppgift som pastor förpliktande. Jag måste vara där, närvarande, inkännande, varm och skärpt. Men det finns en annan sida.
Sorg och kärlek är syskon. Tårarna har oftast mer med smärtan som uppstår när avskedet av en¬†vän, en livskamrat, en mor, en far, en syster eller bror blir så definitivt. Aldrig mer i tiden. Det klart det gör ont. Men skulle det göra lika ont om där inte fans kärlek? Det skulle det inte. Därför blir begravning ofta ett tillfälle att visa samhörighet, medmänsklig närhet och kärlek.
Ibland syns det. Jag har sett famntag, näsdukar som överräcks, ögon som möts, händer som torkar tårar ur andras ögon på ett sätt som vardagen sällan bjuder utom just en torsdag eller fredag, som är de vanligaste begravningsdagarna.
Ibland rinner också mina tårar. Dessa möten berör mig så. De är en av orsakerna till mitt livsval,¬† att tjäna som pastor.
Men det finns en sak till som blir tydlig på begravningar. Hinnan som skiljer livet från evigheten och jorden från himlen är aldrig så tunn som just dessa dagar. Tron som tränger förbi förnuftets begränsningar kan flämta, men är ändå så påtaglig på begravningar. Vi vill tro, vi vill hoppas på berättelsen om Jesus som inte bara gick in i döden, men också igenom och ut på andra sidan.
Det är inte bara sorg och kärlek som är syskon, det är också tron och hoppet.
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare