Läste nyligen en insändare i tidningen Dagen. Det var en ‚Äù70-årig pingstsyster‚Äù som delade med sig av sina frågor om bibelns mest svårbegripliga avsnitt. Hon undrade hur gamla testamentets, ibland ganska våldsamma, Gud går ihop med nya testamentet och Jesus. Anar av kommentarerna att hon inte är ensam med sina frågor, men också hos mig finns de frågorna.
Så här tänker jag. Jag kan inte läsa en vanlig bok utan glasögon. Texten flyter samman och blir obegriplig. Brytningsfel. Så är det också när jag läser bibeln, fast i ett bildligt avseende. Bibeln blir i många stycken helt obegriplig om jag inte läser den med rätt slags glas. Jag läser allt genom Jesus. Jag frågar mig hur han skulle läsa, förstå, tolka och lägga ut texten. Och där jag inte får ihop det låter jag Jesu liv stå över Gamla testamentets berättelser.
Med bibeln är det också som med en del människor jag mött genom livet. De har varit obegripliga för mig ända tills jag lärt känna deras personlighet. Så tänker jag också om Gud. Hans ord är emellanåt fortfarande obegripliga, men med relationen kommer en annan och djupare förståelse av det han säger. Där det finns en positiv förutfattad mening om personen, hjälper det mig i förståelsen av orden. Men trots relationen förstår jag ändå inte alltid vare sig Gud eller en och annan människa.
Jag tolkar också en del svåra texter på ett annat sätt idag än jag gjorde tidigare. Dels tillåter jag den allegoriska tolkningen i betydligt större utstreckning och tolkar texten bildligt, men jag ställer också andra frågor till texten. Jag frågar inte bara vad texten säger om Gud, utan lika ofta vad texten säger om livet. Eftersom livet inte är så enkelt och entydigt har de svåra texterna blivit viktiga och fått en annan betydelse, då de famnar en annan del av livet.
En del svåra texter exempelvis i Psaltaren, där David önskar livet ur sina motståndare i sina böner, säger mer om människosjälens ångest, än om Gud. En modern redigerare av Bibeln hade förmodligen sorterat bort de texterna, men jag tänker att det är bra att de finns där när jag är arg eller besviken. Jag kan vara uppriktig inför Gud. Jag kan önska livet av ovänner, men jag får inte döda. Jag kallas istället att försonas.
Under en tid mitt liv var jag bokstavstroende. Det är jag inte längre. Jag tror numera att bibelns budskap ‚Äì det Gud vill säga med alla dessa berättelser, liknelser och händelser ‚Äì är Guds ord. Därför gäller det att läsa långsamt och noggrant. En del påståenden i bibeln är inte Guds. Tänker exempelvis på Jobs slutsats när Åklagaren tagit ifrån honom allt; ‚ÄùHerren gav och Herren tog‚Äù. Men var det en riktig slutsats? Var det inte Åklagaren som tog?
Jag har heller inte problem med rätten att bråka på Gud. Att gräva, pröva och fråga och att till och med drista sig till att adressera Gud är inte bara okej.¬† Han tål det. Vi får fråga och pröva våra liv, men också Guds eget ord. Detta sagt med den personliga kunskapen om att jag varken nu eller under hela mitt liv kommer att förstå allt. Jag låter Gud vara Gud, även när jag inte förstår.
Orden från Jesus när han tvättar fötter har följt mig en tid och troligen en tid till; ‚ÄùVad jag gör nu förstår du inte, men senare ska du fatta det‚Äù. Så jag väljer ändå att tro, både på Gud och på bibeln.
Hoppas det gav lite vägledning. Fortsätter gärna samtalet.
Blessings
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se