För första gången får jag vara med när bröderna möts. De träffas nämligen inte så ofta och de har ju sin orsak. När de föddes kunde varken deras bologiska mor eller far ta hand om dem, så bröderna separerades.
Först, en fruktansvärd tid på barnhem, sedan fick de var sitt hem hos två olika släktingar, i olika byar och på så varsin uppväxt. Den blev dock, trots den jobbiga starten, riktigt bra. Det är de eniga om. Den ena utbildade sig till slöjdlärare och den andra till industriarbetare. Båda har klarat sig bra genom livet. Fått varsin familj med två respektive fyra barn.
Ändå kom barndomens händelser skapa ett visst avstånd, som gjort att de inte mötts så ofta. Men idag möts de alltså igen och idag fick jag vara med. Min svärfar, den ena brodern, fyller 80 och det firar med mat och gemenskap, som på något sätt kröns med brödernas möte.
Jag kan se att de är bröder. 80 år kan inte sudda bort arvet från föräldrarna. Rörelserna, orden, sättet att prata och gå. De har samma drag. Vi tittar på gamla kort och sakta växer en historia fram som handlar om ett helt liv.
Jag berörs av deras gemenskap och sätt att relatera till varandra. Det är vackert, varmt och kärleksfullt. Jag tänker att de bilogiska banden faktiskt har stor betydelse. Att våra liv inte bara blir begripligt i mötet med Gud, utan också med vår egen historia, både den vackra och den svåra.
Blessings
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankaslrkrona.se