Tystnad

I en bok jag läste för ett tag sen stod det något riktigt bra. Och detta var nog det enda som var bra med den boken egentligen när jag tänker efter.

‚ÄùJag tycker om människor som man kan vara tyst med utan att det skaver. Den där magiska känslan av att veta att man kan säga det som faller en in, men bara när man vill. Det är absolut ingen brådska eftersom den andra personen kommer att vara kvar och lyssna när det är dags.‚Äù

För att man ska kunna umgås med någon i tystnad så krävs det mer än en ytlig vänskap. Det krävs en vänskap med djup och trygghet. Den värsta tystnaden är den då man sitter och funderar på vad man ska säga och inte hittar något att säga. Den bästa tystnaden är den sköna och avslappnade.

Detta är en process. Att komma till det stadiet att tystnad inte känns jobbigt tar tid. Dom personer som jag kan ha en avslappnad tystnad med har jag känt i många år. Ibland kan man träffas och bara vara tysta tillsammans. Orden kommer inte men det är skönt att känna närvaron av den andra.

Jag satt en kväll hemma hos en kompis. Vi satt framför tv:n och jag tror att vi satt tysta i 2 timmar och det kändes bara väldigt avslappnat. Det var så skönt för jag kände inte att jag behövde säga något. Jag visste att det inte var någon brådska för han skulle finnas kvar där bredvid mig i soffan när jag kom på något att säga.

Den vänskapen är guld värd. Jag älskar vänskapen där tystnaden inte skaver.