När jag gick i lågstadiet hade vi alltid sångstund en eller ett par gånger i veckan. Min fröken Ragnhild Wikström, som kämpade hårt för att jag skulle sitta still och lära mig läsa och skriva, satte sig ofta vid pianot och sjöng. Det var högtidsstunder, för sjunga det kunde jag och sjunga det gjorde jag, med hjärtans lust.
En av sångerna som fortfarande ljuder i bröstet, särskilt så här års är Alice Tegners:
Blåsippan ute i backarna står
niger och säger att nu är det vår
Barnen de plocka små sipporna glatt
rusa sen hem under rop och skratt
Mor nu är våren kommen, mor
Nu får vi gå utan strumpor och skor,
Blåsippor ute i backarna stå,
har varken skor eller strumpor på
Mor i stugan hon säger så
Blåsippor aldrig snuva få
Än få ni gå med strumpor och skor
än är det vinter kvar, säger mor.
Om man för ett ögonblick struntar i genusanalysen av texten, som annars skulle kunna vara riktigt intressant, håller jag med. Blåsipporna och vitsipporna med för den delen, kan prata. Hela naturen talar. Det är vår! Men säger de inte en sak till?
Inför naturens skönhet och avancerade samspel står jag förundrad. Jag tycker mig inte bara ana Guds existens, jag ser hans makt och gudomlighet i livets mäktiga återkomst till Norden varje vår.
Så jag sjunger nog barnvisan en gång till. Blåsippan uti backarna står‚Ķ
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se