Lika bra att erkänna det direkt. Jag har ganska bra kontakt med mina känslor. Min familj skulle nog kalla det för hett temperament och församlingen, i bästa fall för god inspiration. Detta är en del av min personlighet. Jag kan inte se orätt utan att reagera. Jag måste bara göra något.
Så var det under veckan som gick. När jag satt med handlingen som sa att en pappa i vår församling och hans minsta barn skall separeras från mamman och de andra tre gemensamma barnen och utvisas från landet blev måttet rågat. Han var egentligen lugnare än jag när vi lyssnade på handläggarans information om de olika valen. Frivilligt återvändande eller polishämtning. Ingen pardon där inte.
Beslutet och informationen kunde inte tolkas på något annat sätt än att en sju månader gammal flicka bokstavligen ska tas från sin moders bröst, sättas på ett flyg tillsammans med sin pappa och skickas hem.
Där och då bestämde jag mig. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa familjen. Det blev samtal om olika scenarier, skrivelse till Förvaltningsprocessenheten, media kontaktades och så drog en helt annan process igång. Det blev många timmars arbete, tårar och böner.
Dessutom hör många av sig. Man vill vara med och göra något. Det är vanliga människor, medlemmar i församlingen och faktiskt också politiska beslutsfattare som vill hjälpa till. Det finns tydligen hopp.
Familjen är fortfarande kvar. Hur det går vet jag inte i skrivande stund. Men det vet jag. Vi tänker inte ge upp. Helig vrede är också en kraftkälla. Likgiltighet är livsfarligt. Det dör man av.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Ps Om du vill bidra: Be om nya öppningar och/eller¬†ge gärna en gåva till Pingstkyrkan. Ds
Ytterligare info finns på
http://www.bltsydostran.se/nyheter/blekinge/avvisas-utan-mamma(3296467).gm
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article14920748.ab