Jag hade inte tränat någonting när vännen Lennart utmanade mig. ‚ÄùVi kör bara en mil. Det klarar du lätt‚Äù, sa han med ett lenande som han visst skulle trigga igång mitt tävlingshjärta. Jag har dessutom alltid haft lätt att springa långt i hyfsat tempo. Lever med tron att jag har särskilt bra syreupptagningsförmåga.
Löparskorna åkte på och så var vi igång. Uppvärmning. Vad är det för något? Första kilometern gick förvånansvärt bra. Andra nästan ännu bättre och på tredje var det som om kroppen förstått att nu tänker han springa utan att stanna. Lika bra att hjälpa till. Det var först efter 6-7 kilometer som det började ta emot.
Det var bara det att min löparvän formligen gled fram. Hörde inte ens hans andhämtning så jag fortsatte i samma tempo. Vad händer? Jo, när det bara var ett par kilometer kvar är jag helt tömd. Det gick helt enkelt inte längre. Den berömda väggen reste sig som en oöverkomlig mur. Minns att jag flämtande fick ur mig något om att jag måste stanna. Det var då jag fick lektionen jag sent ska glömma. Ett par ord bara. ‚ÄùSänk tempot något så orkar du hela vägen.‚Äù
Det satt långt inne att sänka tempot. Jag ville inte bli efter. Lennart fortsatte ju i samma tempo som tidigare. Vältränad. I år ska han köra IRONMAN i Kalmar. En riktig hårding alltså. Hans ryggtavla blev bara mindre och mindre när avståndet ökade. Men ‚Äì och det är faktiskt inget litet med det inte ‚Äì jag fortsatte springa. Med lite lägre tempo hann kroppen återhämta sig. Andningen gick ner något, musklerna återfick sitt nödvändiga syre och så kunde jag trots allt springa hela vägen in i mål. Jag vann inte loppet. Men jag kom fram!
Så efter helt underbar årsvila tillsammans med vänner och familj återvänder jag nu till de vardagliga plikterna. Back on track igen. Men jag tänker lite annorlunda i år.¬† Visst, ska jag springa, men inte lika fort som tidigare. Tänker att jag ska hålla hela vägen ända in i kaklet.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se