Jag är först på jobbet. Det är mörkt och lite ensamt i köket på Café Ankaret som annars brukar sjuda av både grytor och liv. Jag undrar hur den här veckan kommer att bli? Det var ett tag sen jag arbetade i köket. Det svåra är inte att laga maten, det är att veta hur många som ska komma. Ska jag¬†beräkna för ¬†30-40 eller 80-90 personer?
Det första jag gör är att sätta¬†igång diskmaskinen och hämta kassan, mer hinner jag inte innan det ringer på dörren. Det är en av de andra medarbetarna i cafét som kommer. Snart är vi hela styrkan och alla vet sina arbetsuppgifter. Halv nio vid morgonsamlingen¬†lägger vi dagen i Herrens händer. Tryggt att veta att jag inte¬†behöver fixa allt ensam, dels har jag duktiga arbetskamrater vid min sida, dels vet¬†jag¬†Gud hjälper.
Sedan¬†dröjer det inte länge förrän brödet är i ugnen, grytorna på spisen och salladen¬†skuren.¬†Strax före¬†klockan elva är maten klar och de första eleverna börjar droppa in.¬†Jag känner mig verkligen som en ”MAT-TANT” i mitt vita hårnät. Hur jag än försökt att sätta det lite gulligt på huvudet så lyckas jag inte. Jag suckar och tänker att det är inte utsidan som räknas, det är insidan. Där känner jag mig absolut¬†inte som en tant. (Jag undrar om ungdomarna från skolan också märker det? Eller…)
Mina fötter värker av trötthet. De är inte vana att trampa 8 timmar i streck på ett stengolv. Efter en vecka känner jag att fötterna har accepterat läget. De protesterar i alla fall inte lika mycket längre. Jag¬†”vickar” för Christina¬† som förestår cafét och jag¬†är full¬†av beundran för henne och alla andra som jobbar med detta varje dag. Vilka hjältar! Ett omväxlande och roligt arbete men också stressigt och tungt. Att hantera ovissheten om att inte veta hur många gäster som kommer varje dag är kanske något man vänjer sig vid, men det tar nog betydligt längre tid än en vecka.
När dagen är slut och vi har förberett nästa dag, räknat kassan, städat och diskat undan allt kommer en stor tacksamhet över mig. Tänk att¬†vi har ett Café som gör att kyrkan är öppen varje vardag så att skolungdomar och andra kan komma och äta och fika. En mötesplats mellan människor. Jag ber varje dag att Cafét Ankaret¬†ska vara en oas i den här staden, en plats full av frid.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se