Flera gånger varje vecka förvandlas mitt kontor från ‚Äùkontorets hus‚Äù till ‚Äùbönens hus‚Äù. Det sker oftast då jag lyssnat till något som griper tag eller då vi inser att vi egentligen är ganska små. Då vi bara har en enda kvar, Gud. Så var det häromdagen igen.
Jag framför datorn. Hade precis fått tid att jobba mig igenom mejlkorgen. Så kommer ett spontant besök. Hon sjunker ner i en av fåtöljerna, Suckar. Sedan kommer orden. Berättelsen. Jag lyssnar och tystnar. Så har vi inget annat kvar än det oerhörda. Vi ber, under tårar.
Jag tänker. Till vem skulle vi gå om vi inte hade en levande och god Gud? Vad gjorde vi inte hade varandra, om vi inte hade trossyskon? Ett vackert ord, men ett bråddjupt perspektiv. Att dela sitt hjärta med någon, att berätta om livet som livet är, öppnar nya möjligheter. Det för oss närmare varandra och närmare den Gud Jesus berättar om.
För mig är hans ord något jag dagligen gömmer mig i. Utan dem vore jag förlorad eller bara en administratör av social verksamhet
‚ÄùBe, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.‚Äù (Jesus i Nya etsamentet, Matt 7:7-8 )
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se