Jag sitter med boken ”En korsfäst Gud” framför mig. Det tog inte lång tid att hitta boken i bokhyllan eftersom jag har en man som är noga med att böckerna ska stå i bokstavsordning. Bara man vet författaren är det inga problem att leta upp en bok. (Sänder en tacksam tanke för¬†min mans¬†noggrannhet just i det här¬†fallet). Det är flera år sedan jag första gången läste den, men det är en bok som kan läsas om och om igen. Den handlar om elva olika möten med Jesus.
Jag fastnar för kapitlet om Judas Iskariot, en av Jesu närmaste, en lärljunge. ¬†Att förrådas av en älskad, en som man litar på, innebär en outsäglig smärta. Ett slag från en fiende är en sak, det från en vän en annan. Det träffar i ens innersta. Hur kunde Judas ta denna roll? Vid måltiden innan Getsemane i Joh 8:44 kan vi läsa ”När Judas hade fått brödet for Satan in i honom”. Judas handlar inte längre utifrån egna impulser, det är ondskan i honom som driver honom. Jesus vet detta och genomskådar Judas med orden ”en av er ska förråda mig”.
Judas var inte den enda som svek sin Mästare. Då Jesus greps flydde många i fruktan. Även Petrus som svurit på att han hellre skulle gå i döden svek. Petrus fick möta den uppståndne Jesus efteråt och få fullständig upprättelse, Judas kunde inte leva med det han gjort, utan tog sitt liv. Vad hade hänt om han också varit med när Jesus kom där på stranden?
Jag känner mig skakad och träffad när jag läser det sista stycket av kapitlet:¬†”Det de andra fick måste Judas också ha fått. Den förlåtelse som fanns för förnekaren måste också ha funnits för förrädaren. Hans synd var avskyvärd men inte så avskyvärd att¬†den försatte honom utanför¬†den Gudomliga kärlekens räckvidd. Om det inte fanns något hopp för Judas finns det inget hopp för oss¬†andra. Vem har inte förråt Jesus? Kanske inte som Judas gjorde, men ändå. Och åtskilliga gånger för mycket mindre än trettio silvermynt.”
Helt plötsligt¬†handlar inte kapitlet om Judas utan om mig.¬†Bilder¬†träder fram på tillfällen när jag svikit och förrått. Därför var det så renande hälsosamt att gå fram till nattvarden under Getsemanegudstjänsten. Det var för mig han led och dog. När jag kröp ner på knä vid första bänken mötte jag den Uppståndne. Precis som Petrus. ”Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär.”
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
¬†Not: En korsfäst Gud. Författare: Hans Johansson