Jag bläddrar i en bok som jag hittar i bokhyllan. Boken är skriven av Britta Hermansson, pastor och föreläsare. Titeln är ¬†”Yttre tryck och inre vila” – en bok om att hitta balansen. Jag ser på understrykningarna att jag har läst den förut, men idag är det inte det som fångar mig. Det är ett litet stycke om minnenas bank där hon skriver om ett minne från hennes barndom. Hon berättar om en kunskap hon fick av sin far när de var och fjällvandrade¬†med familjen i Tärnabys vackra fjällmassiv.
Uthålligheten hos¬†ett barn¬†var inte så stort, och efter en stunds knatande i snårig terräng och surrande mygg tröt tålamodet. Brittas standardkommentar var ”Jag orkar inte en meter till.” Hon blev efter och såg ryggarna på de övriga i familjen försvinna längre och längre bort. Med gråten i halsen försökte hon hinna ikapp.
Det var då det hände, det som blev en levnadsvisdom som hjälpt i¬†hennes vuxna liv. Hennes far vände, hämtade upp henne och sa: ”Gå i mina fotsteg, ett kliv i taget.” Så fort han lyfte sin fot var Brittas lilla barnafot där för att sättas ner¬†i klivet. Hon följde uppmaningen och koncentrerade sig på detta enda.
En kunskap från barndomen blev ett redskap som hon använt genom livet. ”Tätt i rygg på en vandrare kan¬†man få mycket draghjälp genom de svåra passagen. Häng i och lev nära. Då blir vandringen något lättare”.
Kanske var det det Jesus menade när han kallar till lärljungaskap: ”Följ mig.” Att vi ska hålla oss nära, tätt i rygg på honom så att vi får draghjälp. Ett steg i taget för att nå målet.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se