Så har det hänt igen – där vid köksbordet. Något som inte går att förklara, som sträcker sig över åldersgränser. Tron på Jesus¬†gör att vi förstår varandra och känner att vi hör samman. En¬†varm känsla sprider sig i hela kroppen.¬†
När jag ringer på dörren tänker¬†jag att jag kanske skulle ha ringt innan. Jag kommer precis från en samling¬†när jag åker förbi hennes lilla hus och jag bestämmer mig hastigt¬†för att stanna. Snart öppnas dörren och jag möts av¬†ett varmt leende. När jag kliver innanför tröskeln omsluts jag av svaga men välkomnande armar runt mig. Jag kramar försiktigt tillbaka, som om jag är rädd för att ta i för hårt om hennes bräckliga kropp.
Vi sätter oss vid köksbordet. Hon förklarar att hon hör mycket sämre p嬆vänster öra. Det är viktigt att jag sitter på rätt sida. Jag nickar och¬†försöker att tala lite högre och tydligare.¬†Sedan följer ett samtal om livet, tron och¬†framtiden. Ju mer vi samtalar märker jag att hennes frågor också är mina frågor. Mycket av det hon har varit med om, känner jag igen mig i.
Bara för att man är över nittio år behöver man inte sluta drömma och tro på en framtid. Det förstår jag mer och mer.¬†¬†Jag slås av att hennes tankar är så klara, men själv¬†sörjer hon att minnet inte riktigt är som det har varit. Vi tar fram bibeln och läser om Kristi himmelsfärd tillsammans. Hon sträcker på sig och knäpper sina händer. Hon blundar och jag ser hennes läppar sakta röra sig. Hon känner bibelordet så väl att läpparna följer mina ord när jag läser. Vi¬†upplever båda att vi inte är ensamma, Gud är också där. Vanlig gemenskap vid köksbordet, men samtidigt en helig plats. Två kvinnor i olika¬†generationer men med väldigt mycket gemensamt.
Louise Sundkvist
louise.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se