Ibland kommer tårarna. Kan inte hålla tillbaka. Det bara rinner helt utan möjlighet för mig att kontrollera. En del säger att det är åldern, andra bara ler förmildrande. Ibland önskar att jag att jag kunde skärpa mig och bara hålla igen. Men det finns tillfällen då jag inte kan det.
I onsdags hände det igen. Tyvärr befann jag mig på en blomsterhandel av alla ställen. Hade precis fått ett mejl med det helt underbara meddelandet att flyktingfamiljen, som jag levt nära och länge kämpat för, får stanna. Eftersom advokat Erik var helt upptagen i ett svårt brottmål, undrade han om jag kunde förmedla den goda nyheten. Men självklart. Glad, rörd och omtumlad åkte jag till blomsterhandlen, med tårblöta kinder och tänkte. Blågul ska den vara buketten. Väl framme i kassan försöker jag göra min beställning.
Det är då det händer. Jag börjar gråta och får knappt fram ett ord. En vuxen karl som gråter i en blomsterhandel. Jag skäms. Änskar att jag kunde backat bandet och börjat om. Efter ett ögonblick har jag samlat mig så mycket att jag stammande kan förklara att det inte är något tråkigt som hänt utan tvärtom. Då får jag det varmaste leende som man bara kan få av en florist. Kvinnan bakom mig i kön tar till orda och ställer intresserat uppföljande frågor.
Tårarna för oss samman. Kanske inte bara tårarna utan också detta djupt mänskliga att vi med vår sårbarhet och vår glädje faktiskt delar livet med varandra, trots att bekantskapen är flyktig. Det varar inte länge, men det tränger hela vägen in i hjärtat.
Kommer så till familjen med min blågula bukett och det goda budet. Ringer på klockan och möts av en otrolig lättnad. En av de yngsta fattar först. Vi får stanna! Vi får stanna! ropar hon och springer iväg. Av de fyra barnen är pojken äldst. Det är han som fått permanent uppehållstillstånd, så nu är det bara formalia, för de andra. I över 10 år har familjen kämpat, men nu är det klart.
Senare på kvällen ringer advokaten. Tillsammans har vi kämpat, jag har bett och debatterat, involverat en hel församling och han har skrivit långa avhandlingsar, men nu är det över. Lättnad och outsäglig glädje¬†är bara förnamnet. Ville dela det med dig så här på höstkanten när dagarna blir kortare och kylan tränger på. Sverige är kanske inte så kallt ändå och tårar är inte bara av ondo.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkist@pingstkyrkankarlskrona.se