Plötsligt händer det igen, jag grips av en filmklipp på YouTube. Det är ett klipp från Britain Got Talent 2012. Vi möter en ganska trött Simon Cowell i slutet av en lång dag fylld med människor som visat upp sina talanger. Säkerligen har många drömmar krossats denna dag, då det är en sak att ha talang hemma och en helt annan sak att stå inför TV-kameror och en jury som ska bedömas ens talang.
In på scenen kommer två ungdomar, Jonathan 17 år och Charlotte 16 år. De möter en ganska skeptisk jury. Jonathan är lite blyg och säger inte så mycket, det är Charlotte som för deras talan. Jonathan har genom sin uppväxt hånats för sin övervikt, självförtroendet är inte på topp men har haft turen att han personer som Charlotte vid sin sida som stötta honom. Nu står de två ungdomarna tillsammans inför den trötta och något skeptiska juryn.
Trots att jag förstår vad som kommer att hända, så grips jag till tårar när de båda börjar sjunga och the Prayer fyller konsertlokalen. Titta på klippen så förstår du vad jag menar.
[jwplayer mediaid=”2332″]
Efter sitt uppträdande möts de av stående ovationer från publiken och de fyra domarna. Jurymedlemmarna David Walliams, Amanda Holden och Alesha Dixon lovordar de två ungdomarna. Jurys ordförande Simon Cowell är även han imponerad av deras talang, men han är rädd att Charlotte skulle vara ett hinder Jonathan, att han skulle säkert komma längre i tävlingen om han sjöng själv.
Då säger den 17-årig Jonathan som jag imponeras över:
– Vi kom hit som en duo och vi kommer stanna kvar här som en duo!
Vem vet vad detta genombrott kommer att leda till.
Det verkar som om britterna har många dolda skatter bland sina landsmän.
2007 slog Paul Potts igenom i samma tävling och 2009 var det Susan Boyles tur.
Se klippen genom att klicka på namnen
Varje gång jag ser dessa genombrott, dessa outsiders som trotsar omständigheter och en skeptisk jury och som vågar kliva fram, berörs mitt hjärta. Vi lever i en värld där ytan är det som ger framgång, vi bedömer varandra på en tiondelssekund och skaffar oss en uppfattning.
Varje gång jag ser dessa genombrott, så blir min bön: ”Jesus hjälp mig att se de människor jag möter med dina ögon. Hjälp mig att inte bedöma människor utifrån deras yttre utan möta varje människa med respekt och se till deras inre, se de unika gåvor och unika talanger som du har gett varje enskild människa.”
Göran Olsson
Pastor
goran.olsson@pingstkyrkankarlskrona.se