För mig är relationen till Gud inget jag slår av och på. Det är något jag lever med hela tiden. Det är som luften jag andas. Tänker inte alltid på den, men ändå helt beroende av den. Det är som en riktigt god vänskap. Där finns ett grundmurat förtroende, en slags tidlös gemenskap som följt mig under hela livet. Han känner inte bara min framsida, min utsida och min dag idag, han känner allra andra sidor och hela min historia. Och det är han ganska ensam om.
Därför är bönen aldrig långt borta. När någon berättar något för mig, ber jag. Ibland säger jag det, men inte alltid. Och ibland inbjuder jag till bön, oftast när det är något vi inte riktigt rår på eller förstår. Och då kan bönplatsen lika gärna vara ett kök som en kyrka. Så var det häromdagen.
Jag har haft ont i ryggen sedan i höstas, berättade hon. Något hade hänt i samband med en lek tillsammans med några ungdomskompisar. Hon sa det bara i förbifarten. Sedan gick samtalet över i en massa annat som ungdomar i allmänhet funderar på. Det blev en pizza och mer prat. Men berättelsen om den onda ryggen gjorde sig påmind. Så jag förde frågan på tal igen. ‚ÄùRyggen då, har du bett om Guds hjälp för det då?‚Äù. Visst, hade hon bett, men inte tillsammans med några andra. Det var som om hon inte vill besvära Gud med ett så ‚Äùlitet‚Äù bekymmer.
Efter en stunds samtal formades en bön. Enkelt, uppriktigt och personligt. Tre personer i ett kök tillsammans med Gud. Komplicerat? Egentligen inte. ¬†Det svåra är nog att våga vara sårbar och att våga tro. Bönen öppnade inte bara för Guds hjälp, bönen förde oss också närmare varandra. Vackert och starkt, samtidigt. Gud är bra!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se