När våra barn var små höll jag dem ofta i handen. Ibland för att de ville det, för att de sökte min hand, men lika ofta för att jag ville skydda dem från faror.
Så tänker jag att det är för mig i min relation till Gud. Ibland springer jag fram, räcker upp mina händer och ber om uppmärksamhet. Hallå, Gud! Ser du mig, hör du mig, förstår du mig? Ropar jag. Men lika ofta märker jag att det är tvärtom. Han sträcker ut sina händer mot mig. Handtryckandet är ömsesidigt.
Men bäst av allt är att när jag förlorar greppet så håller han ändå i. Tycker mig ana att min upplevelse inte bara är min.
Så här skriver Paulus i Fil 3:12. ”Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.”
Och så här skriver David i Psalm 139:5. ”Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.”
Så vi håller varandras händer, min Gud och jag. Det är bra tryggt det.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankalrskrona.se