Jag är en kvinna med en light-version av städmani och ett behov av att göra många saker samtidigt. Detta visade sig extra tydligt under tisdagen. Jag lagade middag och dammsög samtidigt. När middagen hade intagits diskade jag, läste läxorna med min lillebror samtidigt som jag slängde ihop en bulldeg. Sedan skulle man kunna tänka att det var naturligt att sätta sig ner och vänta på att degen skulle jäsa färdigt, men nej så var inte fallet i min värld. Jag passade istället på att gå ut på en rask promenad.
Jag kan inte annat än att förundras mig själv. Att klara allt detta kräver övning. Det är ett slags invant beteende att undertiden som vattnet kokar upp till riset slänga fram dammsugaren och hinna dammsuga köksgolvet. Undertiden som smöret smälter i pannan kan man hinna stoppa in en omgång tvätt i tvättmaskinen. Jag hinner torka av diskbänken undertiden som jag väntar på att kranvattnet ska bli kallt.
Ja, det är ett sjukt beteende och jag är medveten om det!
Men tänk vad bra mina föräldrar har det och tänk vad mycket Gud har och göra med oss hela tiden. Min produktivitet är bara en bråkdel av vad han klarar av.
Psalm 139
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.