En gåtfull spegelbild i väntan på den stora ögonkontakten.
En viskande ökenröst.
En längtan efter lite mer paradis i tillvaron.¬†
For the love of God.
Vad är det då som gör mig så drivande i allt? Vad är det som gör att jag kommer på att jag kan knyta massor tygbitar på ett snöre och hänga dessa utanför kyrkan? Vad är det som gör att jag pallar att bära alla dessa soffor fram och tillbaka från second hand till kyrkan och tvärt om?
Jag tänker på det väldigt ofta. Jag tänker på vad det är som gör att jag orkar. Jag tränar verkligen inte alls mycket men ändå så orkar jag att bära möbler och soffor kors och tvärs över kyrkan. Detta bara för att jag ständigt letar efter den perfekta platsen för ett musikcafé för ungdomarna. Man kan tro att cafét som finns i kyrkan är den ultimata platsen men nej! Efter mycket funderingar så har jag kommit fram till att den ultimata platsen är faktiskt precis utanför kyrkan mellan höghusen och på stenplattor. Inte för att det är smidigast, för det är det absolut inte men för att det är den mest tillgängliga platsen.
Jag har insett att det inte nödvändigtvis behövs muskelstyrka för att flytta 6 soffor 10 meter, ner för trappor och över hinder. Det som krävs är envishet och en längtan efter den stora ögonkontakten. Ägonkontakten mellan mig och en tjej i ungdomsgruppen. Den stora ögonkontakten mellan en 14 årig kille och Gud.