Så otroligt avväpnande och befriande säger han det, Marcus Birro. ‚ÄùJag ber till Jesus varje dag och varje dag hjälper han mig att leva‚Äù. För den bekännelsen får han visst ganska ”mycket skit”. Folk skriver och önskar honom diverse otrevligheter, men han tror ändå. Starkt.
För min del är det ungefär likadant. Jag får inte s嬆vass kritik, men jag ifrågasätts ändå. Jag skulle inte klara mig utan min tro på Gud. Måste jag välja mellan att tro eller inte, skulle jag inte tveka. Jag skulle välja att tro. Inte särskilt förvånande, tänker förmodligen en och annan. ”Han är ju pastor och pastorer måste väl tro.” Det klart vi ”måste”, men jag gör det ändå. Jag har valt det!
Kan det vara så enkelt att tro är något man väljer? Hur gör man då om man skulle vilja tro, men inte vågar eller inte tycker sig ha bevis för att tro?
Det är en klassisk fråga. Tidigt i kyrkan historia sa man: ‚ÄùJag måste tro för att veta‚Äù det vill säga man vågade inte säga att något var sant eller att det hade hänt förrän man trodde på det. En ganska omodern hållning kan tyckas. Idag är det mer: ‚ÄùJag måste veta för att tro‚Äù det vill säga vi kräver bevis för vår tro hela tiden. Men vem kan bevisa Gud? Och vem kan säga oss vem han är? Det är stora frågor det.
Tro är en upplevelse, egentligen själva kärnan i den kristna tron. Ja, du hör ju själv. Vi kallar till och med det sättet att leva för, tro. Vi kan inte veta allt, men vi kan tro. Och tron kan ge oss kunskap vi annars skulle vara utan.
Därför en utmaning så här mitt i vintern. Strunta i vad folk tycker och tänker. Våga tro. Våga tro på Gud! Våga tro på Jesus!
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se