Det är Påskafton. Solen skiner. Det ser ut att bli en alldeles underbart vacker dag. Så det är nog inte många i vårt avlånga land som tänker på döden en dag som denna. Ändå är detta dödens dag framför alla andra. Allhelgonadagen får ursäkta, men idag är dödsdagen med stort D, dagen då vi minns Jesus i dödens grav.
Vi gör annars det mesta föra att slippa möta döden. Läkare kämpar för våra liv på våra sjukhus. Vetenskapen gör allt för utveckla nya mediciner. Kan vi, gör vi allt för att undvika ämnet i dagligt tal. Det är som om döden smittar. Symtomatiskt nog har därför Påskafton reducerats till en fest då döden inte göre sig besvär.
Ändå är döden påtaglig. Ingen kommer undan. Den är liksom 100 procentig i allt den företar sig. Döden har också den märkliga förmåga att skapa klarhet som vi inte kommer åt om vi inte kommer nära. Döden skiljer ut oviktigt från viktigt. Döden hjälper oss att se vad livet egentligen handlar om. Döden kastar ett ljus in i våra hjärtan. Döden avslöjar våra mål och motiv helt utan att fråga om lov. Särskilt artig kan man inte säga att döden är direkt. Ofta drabbar den oss helt utan förvarning. Vi förlamas för en tid, men snart är det över och så går livet vidare.
Döden blir därför en omistlig del av livet. Utan döden skulle vi inte veta vad livet egentligen handlar om. Därför blir också berättelsen om Jesus död viktig. Vad hade den Gud Jesus berättar om vetat om de mänskliga livsvillkåren om inte också hans stigit ned i dödens dal, om inte han slukats av mörkret? Jesus är död, konstaterade soldaten efter att har kört upp svärdet i hans sida. Också Jesus drabbades.
Nu slutar inte berättelsen där. Jesus gjorde något ingen annan gjort. Han gick in i dödens rum och ut på andra sidan, helt oskadad, men ändå märkt. Kroppen hade märken från korset och så också själen. Han såg ut ”som ett lamm som hade det varit slaktat‚Äù. Ändå var han strålande.
Det där är en enastående berättelse. I den kan man drunkna utan att dö. I den kan man leva för alltid. Därför är jag inte rädd för döden, möjligen för själva dödsprocessen, för smärtan, men inte för döden. Därför har jag heller inte problem med att låta döden vara en del av mitt eget liv.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se