Så står jag där igen, i dopgraven. Vet inte hur många människor jag genom alla dessa år följt de där avgörande stegen ner i vattnet. Räknar faktiskt inte det. Denna gång är det som det brukar, men ändå inte. Mannen vid min sida är stark. Ändå darrar han.
När den mänskliga styrkan möter Guds kraft darrar vi. Gud är stor. Gud är start. Inför honom är också de starkaste, svaga. Men Gud är också god. Gud är kärlek.
‚ÄùPå din egen bekännelse om tro på Jesus och på Jesu egen uppmaning, döper jag dig till Kristus‚Äù. Luften står still. Vågar inte lyfta min hand som jag brukar. Måste ge stöd med båda händerna. ‚ÄùI Faderns, i Sonens och den heliga Andes namn‚Äù.¬† Sänker sakta ner min vän helt under vattnet, som vågar stora steget att överlämna hela sitt liv, allt som har varit och allt som kommer i Jesus händer. ¬†Jag får ta i. Använder alla mina muskler för att lyfta honom upp ur vattnet.
Så är allt klart. Det gamla är förbi. Allt är förlåtet och glömt. Det nya kommer. Den nya födelsen fullbordas. Det nya livet är här. Våra ögon möts för ett ögonblick sedan får jag en blöt, varm kram jag aldrig ska glömma. Mänsklig närhet, Gudomlig kraft och kärlek, så närvarande och så vibrerande att tiden står still.
Vi går upp ur vattnet. Byter om och möter församlingens värme och förbön. Det vill liksom inte ta slut. Alla vill vara med i förbönen. Folk som aldrig har varit på dop förut springer fram och bildar något skulle kunna liknas med landslagets uppladdning inför en VM-final. Tätt, tätt, tätt står vi tillsammans. Händer läggs på axlar så fogas vi samman till en enda kropp, en enda samling i en bön lyfter mot skyarna.
Det blev ett midsommardop i vatten, i kärlek, i mänsklig värme och i Guds nåd. Häftigt är bara förnamnet.
Glad sommar
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se