Igår jobbade jag min sista dag som ungdomsledare för era barn, barnbarn, vänner och er framtid. Det har varit en fartfylld tid och det är med blandade känslor som jag slutar. Jag har alltid sagt att om jag någon gång skulle jobba som ungdomsledare så skulle jag inte inte bara ha det som jobb utan även livsstil. Och så har det verkligen blivit, jag har lagt stora delar av mitt privatliv åt sidan. Tid med vänner, hemmakvällar och tillfällen att utvidga min vänskapskrets. Men det har varit en ära att få sätta er ungdomar i första hand. Jag har aldrig ångrat mitt beslut att tacka ja till jobbet. För att det har inneburit så otroligt mycket glädje, utmaningar, tårar och framför allt kärlek.
Ni ungdomar är fantastiska, ni ger kärlek och jag tycker om er så otroligt mycket. Det gör ont i mitt hjärta att jag lämnar er till viss del, för helt och hållet försvinner jag inte. Jag kommer bara tillbringa mindre tid med er, skjutsa er mindre och bära färre soffor. Men helt och håller klarar inte mitt hjärta att lämna er, kvar i stan blir jag ett litet tag till. Jag ser fram emot att dyka upp lite då och då på fredagarna och att få hjälpa er med bandet. Jag ser fram emot att få se er fortsätta växa för under den här tiden med er så har ni alla växt. Alla olika mycket och med eller utan min hjälp, hur som helst så har jag sett det i er. ¬†Även om jag kommer att jobba någon annan stans så har ni fortfarande mitt nummer och jag finns fortfarande för er när som helst. När som helst. Jag älskar er otroligt mycket!
Och tack alla ni som ständigt kommit med uppmuntran i ord och i meddelanden. Varje litet ord har betytt guld. Tack alla ni föräldrar som ständigt erbjudit hjälp och tack alla ni som sett när det varit kämpigt och gett mig en kram.
Tusen tack från hela mitt hjärta!