Varje vardagsmorgon möts vi runt ett av borden i kaféet. ¬†Morgonfika. Lite småprat om det som ligger överst, men innan dess. Morgonbön. Vi läser något kort ur en andaktsbok, reflekterar högt tillsammans, sedan ber vi om Gud välsignelse och kraft inför dagen som kommer.
Det har slagit mig att bönen blivit så naturlig. Jag menar, att den är det för mig som pastor är naturligtvis inte överraskande, men den har blivit det också för de som praktiserat hos oss, som från början inte haft en vardaglig relation till Gud, är intressant. Ingen måste vara med. Man kan avstå och det gör en och annan i början. Men så går tiden och efter några dagar sitter vi där runt bordet tillsammans.
Så händer det som händer oss alla. Ett bekymmer. Något som tynger hjärtat, ett problem större än den egna kraften. I bönen sätts ord på nöden och vi kommer nära, nära varandra och nära Gud. Där suddas olikheterna ut. Vi blir alla behovets barn och vi blir alla bedjare på ett eller annat sätt.
Så om något kan rekommenderas, är det bön. Helst tillsammans med andra och gärna med någon som är på väg mot en tro. Gud är god, han hör bön och svarar alltid.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se