Några dagar har gått på mitt nya år. Jag gav inga nyårslöften i år heller. Fast jag tänker ändå på några saker som har med löften att göra. Löften jag gav för många år sedan som jag fortfarande har min glädje i, men också löften som jag gett och inte lyckats hålla. Det smärtar och oroar. Kanske är det därför jag undviker nyårslöften, rädslan för att misslyckas.
På skrivbordet framför mig ligger dikten ‚ÄùEtt ark papper‚Äù av Nils Bolander. Där författaren skriver att ett nytt år innebär ett nytt bländande vitt, oskrivet ark. Det kvittar hur fult och klumpigt skrivet det gångna året var, hur grova stavfel det än blev så får man ändå en chans att börja om på ett nytt ark.
Mitt nya ark känns redan ganska fullklottrat, det är som om det gångna året spiller över på det nya. Jag har svårt att släppa taget om det som har varit. Sanningen är den att när jag tittar på andra människors nya ark syns också spår av det gamla.
Det tröstar mig att läsa fortsättningen på dikten‚Ķ
‚ÄùHerre, inte en bokstav vill jag skriva utan att du håller i pennan, inte en mening utan att du formar den, inte ett skiljetecken utan att du godkänt det. Och fylld av en outsäglig trygghet präntade jag de allra första stavelserna på det nya arket: Se Han gör allting nytt!‚Äù
Kanske mitt nyårslöfte skulle vara att lyssna till ord som Jesus viskar in i mitt hjärta?
Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. 2 Kor 5:17
Louise Sundkvist