”Vi förstår hans vägar bättre ovan där” sjöng vi i min barndoms kyrka och menade allvar. När katastrofen var ett faktum, när sjukdomen drabbade eller döden knackade på dörren tänkte man så. På vår sida av evigheten går inte allt att förklara. På vår sida löser sig inte allt. På vår sida kan man be om under och under kan verkligen ske, men ibland dröjer Gud av någon outgrundlig anledning. Ibland får man vänta på Jesus. Så även om tron var ”här och nu”, sträckte den sig alltid framåt. En dag kommer allt förändras. En dag kommer allt att bli nytt. En dag kommer allt förklaras. Spänningen, mellan ‚”redan nu” och ”ännu inte”, höll teologin samman, men inte bara teologin utan också hela livet.
Nu tycker jag mig ana en förskjutning av tron från det eviga till det timliga. En slags obalans. När olyckan, sjukdomen eller döden kommer står vi ofta utan redskap. Det är som om evighetsperspektivet förlorats på vägen. Min uppväxts trösterika sånger om himlen sjungs inte längre lika ofta.
Egentligen är det inte särskilt konstigt. Matrealismen har fått makten. Den uppskjutna behovstillfredsställelsen, är för länge sedan passé. Här gäller verkligen ”allt nu”, egentligen ”redan igår”. De enda som talar om framtiden är negativa. Miljövännernas vision är inte särskilt hoppfull. – Växthuseffekten hotar ju hela planeten. Ändå kör vi på som ingenting hade hänt. Inget får rubba vår nyckfulle frälsare. Ekonomisk tillväxt till varje pris. Att vara kyrka och pastor i en kultur med detta korta, matrialistiska perspektiv är inte enkelt. I takt med kraven på snabba lösningar infinner sig också kraven på ett slags andligt Quick fix. Gärna tro, men den ska löna sig. Nu.
Vad gör vi då? Jo, tyvärr anpassar vi oss. I en bemärkelse kulminerade kyrkans anpassning till samtidens krav på snabba lösningar, när evigheten absolut skulle pressas in i tiden. Särskilt tydlig blev den pressen i trosrörelsen, men också i pingströrelsen. Allt i Jesus Kristus. Så långt bibliskt och bra. Men så drogs teologin om Jesu förvandlande kraft ett snäpp längre. Allt i Jesus Kristus, ”redan nu”. Alltid! Med en sådan teologi får vi förr eller senare ett problem vi inte kan hantera. Vi får problem med döden.
Egentligen är det märkligt att det blivit så här. Det största i evangeliet är ju berättelsen om korset, lidandet och döden, men också berättelsen om uppståndelsen, om livet som vinner. Den Gud Jesus berättar om följer oss hela vägen, genom lidandet och döden, in i evigheten. Med åren har jag alltmer kommit att förstå betydelsen av att hålla ihop teologin. Jag tror fortfarande på en Gud som griper in ” alltid” fast ibland dröjer ingripandet till ”andra sidan”. Kan jag förklara det? Nej, inte så ofta egentligen. Då förtröstar jag. ”Ovan där, randas morgonen” ”Vi förstår hans vägar bättre ovan där” Evighetsperspektivet bär.
Ulf Sundkvist – Pastor
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se
Texten är tidigare publicerad som en krönika i tidningen Dagen