För mig händer det nu och då. Jag får ett ord, en tanke eller en bild som berör mig och ibland ska den föras vidare till någon annan. Inför varje samling, Gudstjänst och predikan är det min fråga, men det är det också inför varje möte. Vad finns här? Vad ska beröra nu? Jag vill leva med två öron. Jag vill verkligen lyssna. Jag vill ha ‚Äùett ord‚Äù att gå på.
Mina goda vänner kommer förmodligen att skratta när de läser. Jag drar mig nämligen inte heller för att till orda, för att säga vad jag tror. En del tycker nog att jag bara har ett öra.
Nåväl. Till församlingens årsmöte hade jag ‚Äùfått ett ord‚Äù. Av alla ord som finns i bibeln reste sig ett enda. Tro. Sagt och gjort. Det fick bära eller brista. Tro var ordet och tro fick det bli.
Efter predikan och bön var det dags för förhandlingar. Verksamhetsplan och budget skulle antas. Detta efter en period med många och långa samtal om hur vi gemensamt ska klara av att bära våra ekonomiska åtaganden. Det blev bikupor, frågor och en levande dialog.
När så beslut skulle fattas fanns där en tro, en gemensam tro på Gud, på församlingens gemensamma kraft och på våra visioner med Jesus i centrum. När budgeten antogs var den inte mindre offensiv utan mer. Och när frågan om kallande av Ungdomspastor kom upp var acklamationen total.
Men det som överraskande mest var de många rösterna. Där fanns de ärliga frågorna, där fanns de många svaren och där fanns tron.
Väl hemma efter en sådan dag fann jag mig själv leende. Ordet bar hela vägen. Tro.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se