När jag får höra om ett barn som går ensam varje rast eller
blir annorlunda behandlad av de andra klasskompisarna blir jag ledsen och arg.
Tänk vad barn kan göra, fast de kanske inte alltid i lägre ålder, förstår det
själva. Det kan ju va så att andra viskar om en bakom ryggen sådär ‚Äùlagom högt‚Äù
så man hör det. Eller inte hälsar på en klasskompis när denne hälsar. Barn o
ungdomar som går halvt ihopvikta för att de inte orkar tro på sig själva
längre, och helst skulle försvinna.
Det är en lärares plikt att ta tag i detta. Inte säga att det
har jag inte märkt eller sett.
Barn behöver uppmuntras på olika sätt! En del barn är med ledartyder och kanske
behöver korrigeras något i sitt bestämmande eller ledande. Andra barn är mer
blyga och behöver pushas och stödjas i det. Vissa skolor behöver hjälp med det.
Det märkte jag i min egen låg och mellanstadieskola, det kan jag märka nu också
fast från andra håll. Inget barn ska få vara utanför utan att någon märker det.
Det sätter spår i hela ens liv, om det inte förändras! I det fallet jag tänker
på skulle jag själv vilja åka dit och lära dessa barn ett och annat, men det är
kanske inte det bästa för någon. Läraren skulle dock behöva inse att en lektion
i etik, moral, empati och att uppföra sig, vore på sin plats! Det måste vara
svårt att vara lärare idag! Men att blunda för mobbing och utanförskap är icke
lösningen!
Mer information och mer undervisningstillfällen att bry sig
om sin kompis och att stå upp för den som är utanför och ensam! Jag vill slå
ett slag för detta!
Barn ska få komma först. ”Låt barnen komma till mej” sa ju Jesus
Gud förbarma dej över dessa barn och ungdomar!