Jag åt soppa med ett ungt romersk par häromdagen. De kom till vår kyrka en söndag och sökte hjälp. Behövde någonstans att sova och något att äta förstås. Så vi gjorde i ordning en enkel måltid i vårt kafé, satte oss ner och lyssnade på deras berättelse. En sorglig berättelse om fattigdom, analfabetism, dålig utbildning, ohälsa och missmod. En berättelse om en ung familj som inte ser några andra möjligheter till försörjning än att lämna sina barn hos släktingar och vänner, söka sig norrut, till de länder som klarat den ekonomiska krisen bäst för tigga om ”våra” pengar.
Sakta men säkert blev tiggaren mitt emot en människa, med en livsberättelse som lika väl kunde varit min. Det är ju faktiskt inte så länge sedan över en miljon Svenskar sökte lycka och välgång i det stora förlovade landet i väst. Nöd, missväxt och fattigdom drev oss över hav och land.
Händelsen berörde. Där satt jag. En vanlig svensk som funderar på hur man ska hinna med att köpa alla klappar innan jul. Mittemot mig mina nyvunna vänner med helt andra problem. Hur överlever man de kyliga nätterna? Har ska vi klara av att tigga ihop till brödfödan och försörja vår familj? Kontrasten var mer eller mindre total.
Händelsen fick mig att agera. Jag ringde socialtjänst, mejlade församlingsledningen, ringde kollegorna i de andra kyrkorna och sökte ansvariga politiker. Vi kan ju inte ha människor som fryser ihjäl i vår stad. Så får det bara inte bli. Här gällde det att göra något och det nu. Tänker att vi måste klara av att göra två saker samtidigt eller möjligen tre. Vi måste kunna ge akut hjälp. Mat och tak över huvudet. Vi måste också kunna samarbeta, kommun och frivillorganisationerna, men vi måste också kunna trycka på och utmana Rumänien att hjälpa sitt eget folk. Det är ju en skam att vi i Europa inte kan lösa detta tillsammans.
Men problemet kokar ändå, förr eller senare, ner till den individuella, till den personliga nivån. Det handlar om människan som behöver hjälp. Vad är hon beredd att göra mer än att tigga? Det handlar om utbildning, arbete och eget personligt ansvar. Vill våra vänner, romerna, verkligen förändring eller ser man tiggeri som ett ”normalt” arbete? Men det handlar också om mig. Vad är jag och vad är vi beredda att bidra med?
Ibland får jag känslan att vi sluter våra ögon och öron, att vi stänger vårt hjärtan, att vi slutar att tänka, bara vi slipper problemet. En del av oss dövar vårt dåliga samvete med en tjuga och går vidare. Någon annan får göra något. Själv tänker jag. Gud förbarma dig, både över mina nyvunna vänner, men också över mitt hårda hjärta att jag gör det jag kan för en bättre värld.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se