Det gör fortfarande ont. Men jag är tacksam att det gör ont. Sorgen är nämligen kärlekens pris och det är ett pris jag är villig att betala. Jag vill inte uppleva den dag då jag inte längre känner något.
Det har nu gått en månad sedan olyckan skedde. En nära vän miste sitt liv i en tragisk olycka framför mina ögon. Jag är tacksam för att jag var där, att jag fanns vid hans sida sekunder efter olyckan och under det följande dygnet på intensiven i Kristianstad. Det gör ont att förlora en nära vän, det gör ont att finnas nära en familj som mist sin man och sin pappa, sin bror, sin vän, men det är ett pris jag är villig att betala.
Jag vet att det kommer att göra ont, men ändå tar jag steget in och delar andra människors sorg och smärta heller det än kliva åt sidan. Jag har mött familjer som mist hela sitt hem i bränder, suttit på ett flak med en alvarligt skadad efter en bilolycka, mött äktenskap som kraschat, följt cancerdrabbad på dennes resa mot det oundvikliga, suttit med föräldrar som förlorat sitt barn, samtalat med de som gett upp hoppet om livet och framtiden, de som blivit sårade och svikna, de som brottats med missbruk av olika slag… varje gång det händer gör det ont.
Vad säger man? Hur gör man? Rädslan att göra fel, gör att många hellre kliver åt sidan när de möter sorg och smärta. Jag har ingen terapeutisk utbildning, jag är inte psykolog eller traumaexpert, jag vet aldrig vad jag ska säga när jag möter människor mitt i deras sorg och smärta. Det jag har upplevt genom åren är att det enda jag kan erbjuda är min närvaro. Sitta vid deras sida, lyssna, gråta, skratta, krama, hålla handen… det kan kanske låta banalt och naivt, men min erfarenhet är att det är fullt tillräckligt. Att vara där, att vara närvarande är att dela sorgen och smärtan med den som lider.
Om den som sörjer behöver någon att luta sig mot, vill jag vara där, för jag lutar mig själv mot Gud. Jag tror nämligen att Jesus är närvarande mitt i sorgen och smärtan. Och vi som tror, vi som har tagit emot Jesus, vi är Jesu armar, Jesu öron, Jesus ögon och Jesu mun, alla troende är en del av Jesu kropp. Att finnas där gör ont. Sorgen och smärtan är priset vi får betala när vi älskar någon, när vi har familj och vänner och när vi delar livet med varandra.
Jag har beslutat att det är ett pris jag är villig att betala, är du villig att betala det priset?
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Gal 6:2
/Göran Olsson, Pastor & Vice föreståndare