Hade förmånen att delta i onsdagsbönen denna vecka. Jag syftar då inte på kvällsbönen på onsdagar som just nu har fått ett uppsving, utan på bönen klockan 10.30 i bönerummet. Det var jag och två äldre damer.¬† Vi läste ett bibelord tillsammans, samtalade omkring livet och så bad vi för varandra, för församlingen och för vår stad Karlskrona. Varm innerlig bön, som fyllde mig med glädje och tacksamhet.
För två veckor sedan hade jag även då förmånen att vara med på onsdagens förmiddagsbön.
‚Äì Blir det bara du och jag på bönesamlingen idag? Du har säkert viktigare saker att sköta på kontoret än att sitta här och be tillsammans med mig, sa en äldre dam när hon kom.
‚Äì Ja, det blir nog bara vi idag. Visst har jag mycket att göra på kontoret men jag sitter gärna här och ber tillsammans med dig, svarade jag.
Hennes fråga har legat kvar hos mig sedan dess. Hon kände att hon tog av min tid, tid som jag enligt henne kunde använda till viktigare saker än att be tillsammans med henne. När jag ser på henne så ser jag en dam som ger av sin tid för att be tillsammans med mig. Vilket gör att bönen en onsdag förmiddag inte tar av min tid, utan ger mig tid.
Bönen, tar den tid ifrån oss eller ger den oss tid?
Det är lätt att tänka att bönen tar tid ifrån viktigare saker. För det är oftast tiden till bön som prioriteras bort när vi får mycket att göra, det är i alla fall min egen erfarenhet. De senaste 25 åren har det för mig varit en ständig kamp med bönen. Periodvis har jag känt att bönen stjäl av min tid medan andra perioder har jag upplevt att bönen gett mig tid. Men oavsett hur jag har upplevt bönen, så kan jag inte klara mig utan den.
Martin Luther lär ha sagt ”ju mer jag har att göra, ju mer måste jag be”.
Hur resonerar du? Bönen, tar den tid ifrån dig eller ger den dig tid?
Göran Olsson
Pastor