Har precis varit ute på en bönevandring och stillat mig inför en begravning. Under vandringen drog jag in doften av den prunkande grönskan, syrenernas doft och fåglarnas livliga sång. Det händer något med mig på dessa vandringar. Närheten till skapelsen för mig nära skaparen. Tycker mig höra hans röst blandas med min egen. Våra liv vävs samman.
Så är det också med begravningar. Jag kommer nära. Nära de som sörjer. I den sårbarhet sorg och saknad orsakar, skapas påtaglig närhet. Jag frågar, lyssnar och delar livet. Får fragment av en livsberättelse och så plötsligt händer det. Ägat tåras. Vi kommer nära. Det är stort. Det är vackert och det är djupt mänskligt.
Men där i mötet med vår egen sårbarhet möter jag också en gudslängtan, en törst efter en större tröst, efter någon som kan famna våra liv och ta emot oss. Också där blir det så påtagligt. Döden blir inte det stora hotet, döden blir fönstret mot livet. Det som så ofta verkar avlägset blir plötsligt så nära och så viktigt. Gud, sådan som Jesus beskriver honom, blir en fästpunkt för själen. Hoppet vi inte kan vara utan.
Därför har begravningar och den vandring jag inbjuds att göra tillsammans med anhöriga alltmer kommit att bli något viktigt och stort. Något som jag, hur märkligt det än kan låta, tycker om. Jag uppskattar nämligen den uppriktiga närheten.
Ulf Sundkvist
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se