Tårarna rann nedför hennes kinder där hon satt på sjuksängen tillsammans med sin älskade sambo. En gång tidigare hade han friat, men då vågade hon inte. Så gick åren. Nästan 40. Ett helt liv. Sedan kom sjukdomen som av allt att döma kommer ta hans liv. Det verkar nu bara vara dagar kvar. Men inte ens den mest fasanfulla sjukdom kunde släcka kärlekens låga. Återigen friar han och nu är svaret givet. Självklart, men hinner vi innan döden kommer?
De hann. Och som de hann. Så förvandlades rummet till en kyrka där två människors kärlek kunde beseglas. Vi var inte många, men det räckte för att himlen skulle landa. Det blev ett av de allra vackraste ögonblicken jag varit med om. När de viskade fram sitt ”ja” till varandra låg inte livet framför. Det var redan passerat. Deras ömsesidiga svar blev istället en djup konfirmation på den kärlek som varit grunden för deras relation genom livet.
Ingen av oss har löfte om morgondagen. Vi kan planera, men vi vet inte säkert vad som skall hända. Vi tror, vi hoppas och vi längtar, men vi kan bara leva en dag i taget. Om det är något detta år inskärpt i mitt hjärta är det just detta. Gång efter gång har döden knackat på dörren. Vänner som jag följt och kommit nära, har klivit ut ur tiden och in i evigheten. Någon annan har drabbats av obotlig cancer och planerar nu för samma uppbrått.
Sådana händelser gör något med mig. Jag vinner en slags kunskap, som jag alltmer insett att vi moderna livsvandrare helst tränger undan. Vi vågar inte. Rädslan för det okända hindrar. För min del är det paradoxalt. Jag skulle gärna vara okunnig, men ändå inte. Jag skulle helst vilja att livet bara var vackert och gott. Samtidigt lär mig det svåra något omistligt, något jag inte skulle vilja vara utan. Det är nämligen i mötet med det allra svåraste, när mörkret är som tätast, som evangeliets ljus blir som mest påtaglig. Inte ens döden rår på den urkraft kärleken är.
Tänker att det är därför som änglarna kommer till herdarna om natten. Rädslan, påtaglig. Får nästan hjärtat att stanna. Så blir hela himlen vit. Där inget ljus fanns är nu plötsligt allt ljust. Där inget hopp fanns är nu plötsligt allt hopp.
”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”
Ängelns hoppfulla ord om frälsning lyser fortfarande. Evangeliet om Jesus, om en Gud som stiger in i vår värld, som lever våra liv och som dör, men uppstår igen är berättelsen om ett hopp som lyser också i den allra mörkaste natt. Det ljuset gör att jag vågar tro på kärleken också i dödens uppenbara närhet. Det var nämligen hoppets tårar jag såg rinna nedför kinderna, när löftena gavs.
Jag tror det blir en God Jul också i detta år!
God Jul och Gott Nytt År!
ulf.sundkvist@pingstkyrkankarlskrona.se