‚ÄùJulgranen lutar!‚Äù Inte i år igen, tänkte jag när jag hörde hustruns rop. Det gjorde den ju förra året också. Jag vet inte vad jag gör för fel, men lutade gjorde den. Snäll som jag är, mer eller mindre, springer jag till vardagsummet för att ‚Äùrädda‚Äù granen. Lutningen ökade tydligen hela tiden och granen var ju redan klädd, med kulor, glitter, tomtar och paket. Hur ska detta sluta?
I affärerna hopas horderna. Här ska shoppas. Säljrekord ska slås. Och shoppar göra vi trots att alla vet att rean börjar först efter Jul. Sedan ska det ätas och drickas och firas för allt vad tygeln håller. Det är ju Jul.
När jag drar mig undan något från all denna hysteri blir jag frågande. Hur kan det komma sig att det som var så enkelt och tillgängligt kommit så i skymundan?
I ett av de största husen mitt i staden fann jag mig märkligt nog helt ensam mitt under denna
hysteri häromdagen. Den stora plåtdörren stod lite på glänt. Den var tung, men den gick upp så pass att jag kunde komma in. I foajén lyste inga reklamskyltar, ödsligheten var påtaglig redan där.
Väl inne i det stora rummet mötte mig valv på valv från en 1000-årig historia. Några små ljus brann, men det var allt. När jag gick gången fram fylldes jag av stillhet och förundran. Varför är jag helt ensam här? Väl framme vid altaringen i Fredrikskyrkan mitt på torget böjer jag mina knän, lyfter mina händer och ber.
Då händer det. Hela min inre värld fylls av en annan närvaro. Jag är inte ensam. Han är ju här, han är också hos mig.
Bönen blir till lovsång. Orden räcker inte till. Förvissningen blir total. Jesus är nära. Jag reser mig sakta. Går långsamt ut till larmet och bruset. Nu är det Jul och granen står faktiskt fortfarande ‚Äùgrön och grann i stugan‚Äù även om den lutar något.
God Jul
Ulf Sundkvist
Pastor och föreståndare i Pingstkyrkan